Nattcup i Saxemara

Igår avgjorde säsongens nionde etapp av östra Blekinges nattcup. Torgny Lindström arrangerade och området hette Saxemara. Det blev ingen succé för mig som avbröt efter ungefär en tredjedel av banan. För att få ut något av den långa resan till Ronneby så bestämde jag mig för att springa om denna första tredjedel. Och jag har fått ett tämligen intressant analysunderlag. Nu kan jag jämföra min OL-prestation i masstart med min OL-prestation i individuell start.

Startpunkten - K1

1. Masstart Grön/Röd linje
Jag sprang fort på vägen över kalhygget. Fortast av alla till och med. Jag insåg någonstans runt kraftledningen att jag inte hade någon superbra plan för kontrolltagningen och försökte läsa kartan. Men det skulle vara pinsamt att bli ikappsprungen nu, så jag gav mig inte riktigt den tid jag hade behövt. Spanade efter den gula höjden i skogen öster om stigen, men jag hittade den inte och avvek lite senare från stigen än jag hade tänkt mig. Nödorienterade mot stenpartierna men tappade bort mig helt i det sista partiet innan kontrollen och fick förlita mig på klungan.

1. Individuell start Blå linje
Löpningen över kalhygget gick som synes lite långsammare. De första 4s tror jag att jag tappar helt och hållet p.g.a fart. I masstarten gick det bara fortare. Men resterande 4s som jag tappar på vägen beror på noggrannare kartläsning och planering. Med tanke på att jag tjänar 7s i skogen andra varvet så verkar de 4s på vägen ha varit väl investerade. I skogen visste jag precis när jag gick in på den lilla stigen, när jag lämnade den och hur jag skulle ta mig vidare till kontrollpunkten. Kontroll. Orienteringens intrinsikala värde.



2. Minivägval

K1 - K2

K1 - K2 med AutO

Vid en enkel splitanalys ser högervägvalet på vägen ut att vara snabbast. Där springer jag på masstarten och tjänar 12s i förhållande till mitt individuella lopp. Men med 3DReruns AutO-analys ser man att nästan alla de sekunderna förlorar jag på väg ut från kontrollen, där jag i masstartssituationen hade ryggar att gå på. Sedan verkar vägvalen helt jämna. En knappt synlig kontrollbom på masstartsrutten indikerar ändå att ett väl genomfört runtvägval hade varit bäst.

Viktigt att ta med sig från den här jämförelsen är utgångsfarten. Om delmålet är en uppfångande stig så ta en bra riktning och spring fort istället för att vela om älgtorn och stenar. 

K2 - K4

4. Masstart Röd linje

Under masstarten levererar jag en mäktig bom. Jag är stressad efter sekundmissarna till K1 och K2. Jag tycker att vi har en okej riktning ut från K3 och hänger med. Därefter har jag ingen aning om var jag är förrän det börjar slutta nedåt. Då anar jag att något inte står rätt till, och mycket riktigt visar det sig att jag står och blickar ner mot K5. Jag var i alla fall inte ensam.Vi var tre personer som vände tillbaka mot K4.

4. Individuell start, Blå linje

På mitt andra varv är jag naturligtvis väl medveten om farorna som lurade i kontrollboet. Jag springer lugnt och plockar K3, hjälper några vilsna individer som fortfarande inte lämnat boet, och ger mig av mot K4 med en idé om att hålla mig på gula höjder strax ovanför strecket. Det misslyckas, jag kommer aldrig upp på höjderna, och jag förstår inte riktigt varför. Men jag springer vidare längs grönområdet, genom stenar och ser snart kontrollen. Det går långsamt - jag springer inte där jag vill springa men jag ser åtminstone till att veta var jag är. Och jämfört med masstaten har jag "bara" tjänat 45s. Jag tror inte att min plan var tillräckligt cementerad i mitt sinne. Jag ville iväg från de jag hade hjälpt - visa hur det ska gå till - och gör en ganska usel sträcka. Ta det lugnt och tänk efter för f#n.

K4 - K6

6. Stresseffekter

Om mina läsare inte har greppat AutO än så är det ett sätt att jämföra två gps-rutter som utgår från den snabbaste rutten. I det här fallet är det den individuella rutten, och då markeras den som blå. Den andra rutten är sedan grön mellan de punkter där den är snabbare och röd mellan de punkter där den tar längre tid på sig än "indexrutten".

Mellan K4 och K6 (Som egentligen är K7, det är ett misstag jag upptäckte senare) kan vi i alla fall se tydliga spår av stress.

Efter den magnifika bommen till K4 springer jag vårdslöst: Fort och med liten kartkontakt. Det går grymt bra till K5 som jag ju redan varit vid, men sedan, när jag ska springa där jag förvisso redan varit men utan att veta om det, händer något. Det börjar vid branterna där jag förväxlar två liknande höjdpartier och viker av rakt söderut. Resten av den kontrollen är ett desperat sökande efter inläsningspunkter. Desto bättre går det på mitt andra varv. Jag tappar förvisso tid mellan K4 och K5 där jag orienterar bra men saknar den där vreden jag hade senast. Mellan K5 och K6 har jag däremot en mycket fin och kontrollerad rutt. Det eda som stör mig är att jag inte ens ostressad klarade av att ta rätt riktning ut från K5. Det finns ingen anledning att gå så långt norr om strecket, det var bara klantigt. Skärpning i utgången!

K6 - K8

8. Mikrovägval

Mellan K6 och K8 springer jag hyggligt både första och andra varvet, bortsett från att jag tog dem i fel ordning. Det skiljer inte mycket i tid mellan mina två rutter, men det är intressant att likheten inte beror på att jag springer i samm stråk i samma takt utan på att mikrovägvalen tar ut varandra. En liten påminnelse om vad OL-optimering kan göra för en. 

K8 - K9

9. Fler mikrovägval

Än en gång är det bara mikrovägval som skiljer första och andra varvet. I det här fallet är min individuella rutt index igen - från kontrollpunkt till kontrollpunkt springer jag 30-40s snabbare andra varvet.  Det beror allra mest på hur jag tacklar grönområdet efter halva sträckan. Andra varvet har jag lärt mig min läxa och håller en bättre riktning genom grönområdet. Kontrolltagningen blir 30s bättre, eftersom jag slipper den överkompensation jag gjorde första varvet när jag försökte hitta tillbaka från stenkullen. Så håll riktningen. 

Det finns också ett par mikrovägval i början där det var svårt att avgöra av bara kartan vad som skulle vara snabbast, men om jag ska vara ärlig så hade jag inte koll på mikrovägvalen utan siktade bara mot att nå dalen så fort som möjligt, helt i enlighet med slutsatsen från K2.

Första varvet var min ambition att springa österut längs gölen mot K10. Jag sprang istället rakt norrut och stannade ute på kalhygget för att ta mig en funderare. Resultatet av mina funderingar är den här analysen, ungefär. Man kan säga att jag gav upp. Vill man vara mer munter så kan man säga att jag avbröt ett negativt beteende och började träna in ett mer positivt istället. Det är ganska lätt att dra slutsatsen att det andra varvet var bättre än det första. Till K9 springer jag 2:10 andra varvet. Det beror inte på att jag springer snabbare eller på att jag optimerar vägvalen, men jag springer med ett "mindset" som är bättre lämpat för elit-OL. Lugnt, kontrollerat, planerande.

Hade det varit bättre att fortsätta i den situation jag hamnade i? Eller gjorde jag rätt som började om och förbättrade? Eftersom ändamålet med mina nattcuper är teknik, fart, och skogslöpning snarare än seger så verkar det okej att göra som jag gjorde idag. Jag fick trots allt en bra teknikanalys, och en godkänd mängd fart/skogslöpning. Men som Mr. Sager säger så kan det vara farligt att vänja in ett mönster där det är okej att bryta träningar och tävlingar. I längden lär det inte gynna min prestation.

Gryning i Sörevik

Jag sprang förbi Sörevik utanför Östernäs igår. Havsnivån var ovanligt hög och det gav upphov till ett par intressanta fenomen. Bryggorna i viken var onödigt svårtillgängliga, och en jakteka flöt runt lite för sig själv. Av en händelse var också det utmärkt väder: Vattnet låg alldeles stilla och morgonfrosten gnistrade i det starka solljuset. Det var tungt att se ett så perfekt fotografitillfälle rinna mig ur händerna, men till min lycka kom en ny chans i morse. Via en bevuxen stenmur krånglade jag mig ut på en av de översvämmade bryggorna och i gryningsljuset fick jag sedan flera vackra bilder med mig hem.

Jaktekan på utflykt

Gryning över Torhamnslandet

Jag är inte den första som fascineras av vattenståndet i Sörevik. 1995 publicerades den här studien om förändringar i regionens vattennivå de senaste 10.000 åren. Studenten Boniface M. Gichina vid Lunds universitet lär då ha smugit runt och studerat sediment i både Sörevik och Norrevik. Fin lektyr för den som är intresserad av vår lokala geologi! 

Nattcup i Rödeby

Här följer lite innehåll som inte figurerat på den här bloggen tidigare: OL-analys.

För varje gång jag analyserar en OL-träning kommer jag att välja ut fyra-fem frågor att besvara. Med utgångspunkt i karta och gps-rutt samt de tankar som rörde sig i huvudet under loppet försöker jag sedan besvara dessa frågor efter bästa förmåga. Frågorna är utformade för att konkretisera vilka mentala, tekniska och fysiska färdigheter jag har, samt vilka jag behöver öva mer på för att få.

-När det gick riktigt bra, vad tänkte och kände jag då?

Jag är särskilt nöjd med sträckan mellan K3 och K5 samt K10 och K14. Båda dessa partier av banan sprang jag ensam i tät men höll ihop orienteringen på ett bra sätt. Jag minns att ut från K3 fokuserade jag mycket på att hitta de bästa stråken ut mot vägen. Därefter försökte jag göra upp en plan hela vägen fram. Planen löd ungefär riktning genom grönområdet, passera den avlånga åsen och detaljläs in till kontrollen. Jag minns tydligt att jag blev stressad när klungan valde ett stråk längre österut genom grönområdet, men jag kunde luta mig tillbaka mot min plan och genomförde sträckan lugnt. Jag hade full koll på stenar, gulingar och sänkor när vi närmade oss kontrollen och plockade K4 utan problem. K5 hade jag också en tydlig plan för kontrolltagningen och det var inga problem att ta täten över ängarna.

K7 är också intressant. Här gick klungan nedanför höjden medan jag valde att gå över toppen för en säkrare kontrolltagning. Till en början var jag väldigt osäker, men efter ett kort kartläsningsstopp på mitten av sträckan vid en säker inläsningspunkt så kunde jag fullfölja sträckan med självförtroende och höll jämna steg med klungan. Jag fick förvisso en liten självförtroendeboost av att Niklas B knuffade mig i ryggen och sa åt mig att fortsätta i samma riktning. 

Sträckan K10-K14 började med en vägvalssträcka där jag tog initiativet efter att ha funderat lite över sträckan medan jag låg i rygg över ängen till K10. Jag hade inte lyckats avgöra vilket vägval som var snabbast, men jag kunde se att vänstervägvalet gav en riktigt skön kontrolltagning, och jag tänkte att det viktigaste var inte att ta det snabbaste vägvalet utan att bestämma sig och genomföra. Jag fick med mig Pontus och tillsammans spräckte vi fältet. Pontus stod sedan för en fin kontrolltagning vid K11. På väg till K12 stämde kartan halvbra, till min fördel. Kompassen och lite terrängkännedom gav mig självförtroende att springa rakt på, vilket gav mig ett litet försprång. Jag kände att Marcus började knappa in bakifrån men bestämde mig för att ta det lugnt och läsa av alla detaljer. Prickade K12. Till K13 fick jag en fin utgångsriktning och höll den sedan hela vägen förbi en liten höjd, stigen och branterna. Därefter klättrade jag bara upp mot toppen och såg till slut reflexstaven. Jag insåg att de andra plockade, men det är bara naturligt på svår nattorientering. Till K14 gjorde jag sedan en tempoväxling. På elljusspåret valde jag ett tempo på gränsen till mjölksyra så att de andra skulle tvingas slita hårt för att komma ikapp. Jag tvivlade lite på mitt vägval men försökte glömma tvivlet och fokusera på att avsluta sträckan så bra som möjligt. Växlade ner tempot, hittade höjden, stigarna, sankmarken, kontrollpunkten. Sedan kom jägarna naturligt ikapp.

De bästa sträckorna är de där jag har legat i tät men ändå känt ett lugn, fokuserat på planering, kartläsning och riktningsarbete utan att springa för långsamt. Jag gjorde också några riktigt bra sträckor i klungan, där jag hängde med på kartan utan att släppa klungan för mycket. I flera situationer har jag känt att täten dragit ifrån på vägar, men känt ett lugn i att jag kommer ikapp igen i skogen. Det är ju trots allt nattorientering. Lugnet är den känslan jag kommer att försöka hitta igen.

-När det gick lite sämre, vad tänkte och kände jag då?

Två av mina sämre sträckor är K3 och K6. Vid K2 var jag för första gången uppe i tät. Jag kände lite hets ut från kontrollen och hann inte riktigt läsa in vägvalen till K3. Jag drog då planlöst efter en lite klunga på ett riktigt märkligt vägval. Ute på den gula vändplanen väntade massor av folk, och jag insåg vilken miss vi hade gjort. Följde alla ryggar men upplevde ändå att jag höll koll på kartan. Inbillade mig att jag såg gulplätten och sankmarken som skulle leda till kontrollen, men där hade jag fel. Påverkades alltså av klungan så att jag läste in sådant som inte fanns. Jag var emellertid först med att inse parallelfelet och fick en liten lucka till K3 ändå.

Vid K5 hade jag legat nästan ensam i tät sedan K3. Där blev jag upphunnen och förbisprungen. Jag fokuserade mycket på kartläsning och riktning, men jag tror att jag ändå drogs med av klungan som låg ännu längre österut än vad jag gjorde. 

Båda dessa misstag indikerar bristande självtillit och stress till följd av att klungan gått ikapp. Särskilt på nattorientering är det naturligt att klungan hinner ikapp, och när de gör så är det viktigt att jag försöker bibehålla den koncentration jag haft tidigare. Tänk kartläsning, tänk riktning, tänk split vision!

Vilka tekniska moment löste jag bäst?

Framför allt tempoväxlingen fungerade bra idag. Det var skönt att trycka på när det var väglöpning och sedan hitta tillbaka till ett lugnt och metodiskt kartarbete i skogen. Dessutom tycker jag att riktningsarbetet har fungerat ovanligt bra idag. Jag har fått mycket hjälp ut från kontrollerna, men även då jag har sprungit själv har det fungerat bra.

Vilka tekniska moment behöver jag öva på?

Min taktik när jag ska ta sluttningskontroller kan förbättras. K20 idag och en liknande kontroll för några veckor sedan. Jag springer på en stig och vet inte när jag ska väja ut i terrängen. Här är det nog viktigt att vara noggrannare med var jag kommer ut på stigen och avståndsbedömningen. Och som vanligt är det bra att träna in vidvinkelsynen vid vägval och träna på att planera nästa sträcka så tidigt som möjligt. 

Freja

För drygt 11 månader sedan var jag i Uttorp och försökte fånga resterna av stormen Svea på bild. I natt härjade Freja över södra Sverige, så naturligtvis var det dags för en ny utflykt. Några riktiga kanonbilder fick jag tyvärr inte idag, trots att havet poserade som aldrig förr. Med facit i hand ångrar jag att jag spenderade hela visiten bakom linsen när det finns så mycket inspiration att hämta ur den här typen av naturupplevelser.

Vacker kontrast mellan ett stormigt hav och en stilla pöl

Skummet yrde...

Uttorp är faktiskt mer än bara klippor och hav!

Åter på Bornholm

Kom precis hem efter årets visit på den danska ön i syd. Tillsammans med Orions kår av småbarnsföräldrar m. släkt var jag än en gång på plats för att springa den välarrangerade tävlingen Bornholm Höst Open, umgås och turista. Det blev en resultatmässigt lyckad helg, och som vanligt återvänder jag hem med förnyad inspiration till både det ena och det andra.

 En av inspirationskällorna var Semonas utmärkta kameralektion under bussresan hem. Trots att jag nu ser tillbaka på helgens bilder med kritiska ögon så lägger jag upp några av dem här. Fast räkna med högre kvalité i framtiden!

Lånade ut kameran till Petra som tog denna majestätiska bild av skribenten.

En annan gäst i boendet utanför Allinge

Våghalsiga äventyr vid mytomspunna Jons kapell.

Vid kapellet fanns också ett av Bornholms mer dramatiska kustpartier.

Tollarträff på Senoren

Tidigare idag var det tollarträff här på Senoren. Jag dammade av kameran och tog några foton, men kvalitén blev minst sagt blandad. Dagens lärdom är att snabba hundar i murket väder blir grynigt på bild. Några av de bästa bilderna kommer nedan, andra kan ni se i lite lägre upplösning på facebook.

Tijo gör sitt bästa för att se farlig ut.

Är det en säl? En utter? Nej, det är en tollare.

Är det en delfin? Zohan? Nope, fortfarande tollare.

Stiltje

Igår tog vinden paus för första gången på evigheter. Goda nyheter för mig som gillar att gå runt i skogen med massa papper. Dessvärre blev det ingen kartritning igår, men istället fick jag en angenäm photosession med Senorens främsta fotomodell.

Tijo på väg mot Karlskronas (välkända?) skyline.

Hälsningar från Västernäs!