Svensk Titel: Mississippi
Originaltitel: Mudbound
Författare: Hillary Jordan
Tryckt: UAB PRINT-IT, Litauen 2013
Sammanfattning
Efter att Henry McAllen köpt gården Mudbound anpassar sig han och hustrun Laura mer eller mindre motvilligt till livet i det leriga Mississippideltat. Med tiden bekantar sig paret med inskränkta bybor, skjutgalna arrendatorer och folk som bara försöker överleva, däribland niggerfamiljen Jackson.
I efterdyningarna av Andra Världskriget ansluter sig soldaterna Jamie McAllen och Ronsel Jackson till sina respektive familjer. Livet kring Mudbound ställs på ända när krigsveteranerna börjar ifrågasätta deltats ingrodda sanningar. I skuggan av den vänskap som växer fram mellan vite Jamie och svarte Ronsel frodas bottenlös rasism som snart får de båda soldaterna att önska att de aldrig återvänt.
Språk
Mississippi ger inget betryggande första intryck. De första kapitlen kantas av simpla meningsbyggnader, småklyschiga beskrivningar och fraser som man förstår var ämnade för originalspråket. Men det som från början framstår som skrivande i underkant eller tarvlig översättning visar sig i själva verket vara eftertänksamt författarskap. Mississippi berättas ur första person och det bitvis förenklade, bitvis överdrivna språket bidrar till att forma berättelsens färgstarka huvudkaraktärer. En får helt enkelt intrycket att bokens karaktärer på riktigt satt sig ner och gjort sitt bästa för att återge handlingen.
Karaktärer
Med sex olika huvudkaraktärer är det inte konstigt att vissa får en större andel av de knappt 300 sidorna än andra. I slutändan hyser man förståelse och sympati för dem allihop, men det är onekligen vissa karaktärer som gör större intryck än andra. Laura McAllen förblir berättelsens främsta protagonist från början till slut medan exepelvis maken Henry alltid verkar mer avlägsen, som om författarinnan själv hade svårare att identifiera sig med honom. Laura McAllens status som berättelsens hjälte blir problematisk när det gång på gång uppdagas att hon inte har alla de goda egenskaper en automatiskt tillskriver henne. Hennes könsstereotypa och rasistiska syn på tillvaron överraskar, och hennes konflikträdsla irritaterar. Att hon ändå blir protagonist i den här berättelsen visar bara vilket vedervärdigt samhälle Hillary Jordan framställer. Det är helt enkelt så att alla andra karaktärer beter sig ännu värre. Till och med "niggers" anser sig lägre stående i detta 40-talets Mississippi.
När de unga soldaterna återvänder tänder de en gnista hopp. Mellan striderna på andra sidan Atlanten har de sett länder där svarta och vita beblandar sig som mjölk och kaffe snarare än olja och vatten. Onaturligt, tänker Jamie, men lär sig ändå att det går. Underbart, tycker Ronsel. Ronsel hade mycket väl kunnat bli bokens huvudprotagonist, om han inte introducerats så sent. Hans sammandrabbning med hembygdens inskränkthet skapar den mest berörande scenen i hela boken och i slutändan framstår han som den godaste av alla huvudkaraktärer, men hans personlighet hinner aldrig exponeras och utforskas på samma sätt som Lauras. Ronsels öde står ändå ut som det mest inspirerade, och för hans skull önskar man sig tillbaka till den tid då man kunde marschera tillsammans med Martin Luther King och strida för jämlikheten. Frågan är om jag vid den tiden, under de omständigheterna, hade vågat. Det finns ojämlikhet även idag, vågar jag stå upp mot dem? Kanske krävs det en bok av Mississippi:s kaliber för att inspirera mig.
Lärdomar
Sanningen som boken förmedlar bäst är att vi alla är produkter av vår tid och att dagens självklarheter kan vara nonsens imorgon. På tal om att stå upp för ett bättre samhälle förhåller det sig med största sannolikhet så att jag inte ens är skarp nog att identifiera vad morgondagens folk kommer att kritisera oss för. Blir det våra könsroller? Främlingsfientlighet i riksdagen? Miljöpolitiken? Kommer någon av dessa bristområden leda till att vi betraktas med samma avsmak som vi betraktar forna tiders kolonialister, slavhandlare och rasister? Vi vill gärna tro att vi gör rätt, men omgivna av en samtid är det svårt att överhuvudtaget tänka rätt. Med tanke på hur detta "rätt" har förändrats genom tiderna är det optimistiskt att tro att vi någonsin skulle nå fram till ett mål, att det finns ett slutgiltigt rätt. Men om det rätta alltid förändras, är det då poänglöst att sträva mot? Det finns naturligtvis inget per definition rätt svar på den frågan, men i vår samtid tror jag att det här svaret kan duga gott:
Nej, det är inte poänglöst. Så fort vi slutar sträva avstannar vår utveckling, och vi varken vill eller bör leva med så mycket orätt i världen.
Resonemangen i den här frågan är långt ifrån kompletta, men min text börjar sväva bort från sitt syfte. Innan jag själv försvinner bort i funderingar eller börjar dra förhastade slutsatser väljer jag att avrunda den här bokanalysen med en rekommendation. Mississippi må utspela sig i en annan tid, men karaktärerna, bekymren och moralfrågorna är relevanta nu och förmodligen lång tid framöver.
Bokanalyserna på den här bloggen syftar främst till att jag som läsare ska få ut mer av de böcker jag avverkar samt lära mig om författarskap och berättande. Analyserna är således begränsade till utvalda områden och personliga tankar. Andra infallsvinklar och synpunkter är alltid välkomna!
