Nattcup i Saxemara

Igår avgjorde säsongens nionde etapp av östra Blekinges nattcup. Torgny Lindström arrangerade och området hette Saxemara. Det blev ingen succé för mig som avbröt efter ungefär en tredjedel av banan. För att få ut något av den långa resan till Ronneby så bestämde jag mig för att springa om denna första tredjedel. Och jag har fått ett tämligen intressant analysunderlag. Nu kan jag jämföra min OL-prestation i masstart med min OL-prestation i individuell start.

Startpunkten - K1

1. Masstart Grön/Röd linje
Jag sprang fort på vägen över kalhygget. Fortast av alla till och med. Jag insåg någonstans runt kraftledningen att jag inte hade någon superbra plan för kontrolltagningen och försökte läsa kartan. Men det skulle vara pinsamt att bli ikappsprungen nu, så jag gav mig inte riktigt den tid jag hade behövt. Spanade efter den gula höjden i skogen öster om stigen, men jag hittade den inte och avvek lite senare från stigen än jag hade tänkt mig. Nödorienterade mot stenpartierna men tappade bort mig helt i det sista partiet innan kontrollen och fick förlita mig på klungan.

1. Individuell start Blå linje
Löpningen över kalhygget gick som synes lite långsammare. De första 4s tror jag att jag tappar helt och hållet p.g.a fart. I masstarten gick det bara fortare. Men resterande 4s som jag tappar på vägen beror på noggrannare kartläsning och planering. Med tanke på att jag tjänar 7s i skogen andra varvet så verkar de 4s på vägen ha varit väl investerade. I skogen visste jag precis när jag gick in på den lilla stigen, när jag lämnade den och hur jag skulle ta mig vidare till kontrollpunkten. Kontroll. Orienteringens intrinsikala värde.



2. Minivägval

K1 - K2

K1 - K2 med AutO

Vid en enkel splitanalys ser högervägvalet på vägen ut att vara snabbast. Där springer jag på masstarten och tjänar 12s i förhållande till mitt individuella lopp. Men med 3DReruns AutO-analys ser man att nästan alla de sekunderna förlorar jag på väg ut från kontrollen, där jag i masstartssituationen hade ryggar att gå på. Sedan verkar vägvalen helt jämna. En knappt synlig kontrollbom på masstartsrutten indikerar ändå att ett väl genomfört runtvägval hade varit bäst.

Viktigt att ta med sig från den här jämförelsen är utgångsfarten. Om delmålet är en uppfångande stig så ta en bra riktning och spring fort istället för att vela om älgtorn och stenar. 

K2 - K4

4. Masstart Röd linje

Under masstarten levererar jag en mäktig bom. Jag är stressad efter sekundmissarna till K1 och K2. Jag tycker att vi har en okej riktning ut från K3 och hänger med. Därefter har jag ingen aning om var jag är förrän det börjar slutta nedåt. Då anar jag att något inte står rätt till, och mycket riktigt visar det sig att jag står och blickar ner mot K5. Jag var i alla fall inte ensam.Vi var tre personer som vände tillbaka mot K4.

4. Individuell start, Blå linje

På mitt andra varv är jag naturligtvis väl medveten om farorna som lurade i kontrollboet. Jag springer lugnt och plockar K3, hjälper några vilsna individer som fortfarande inte lämnat boet, och ger mig av mot K4 med en idé om att hålla mig på gula höjder strax ovanför strecket. Det misslyckas, jag kommer aldrig upp på höjderna, och jag förstår inte riktigt varför. Men jag springer vidare längs grönområdet, genom stenar och ser snart kontrollen. Det går långsamt - jag springer inte där jag vill springa men jag ser åtminstone till att veta var jag är. Och jämfört med masstaten har jag "bara" tjänat 45s. Jag tror inte att min plan var tillräckligt cementerad i mitt sinne. Jag ville iväg från de jag hade hjälpt - visa hur det ska gå till - och gör en ganska usel sträcka. Ta det lugnt och tänk efter för f#n.

K4 - K6

6. Stresseffekter

Om mina läsare inte har greppat AutO än så är det ett sätt att jämföra två gps-rutter som utgår från den snabbaste rutten. I det här fallet är det den individuella rutten, och då markeras den som blå. Den andra rutten är sedan grön mellan de punkter där den är snabbare och röd mellan de punkter där den tar längre tid på sig än "indexrutten".

Mellan K4 och K6 (Som egentligen är K7, det är ett misstag jag upptäckte senare) kan vi i alla fall se tydliga spår av stress.

Efter den magnifika bommen till K4 springer jag vårdslöst: Fort och med liten kartkontakt. Det går grymt bra till K5 som jag ju redan varit vid, men sedan, när jag ska springa där jag förvisso redan varit men utan att veta om det, händer något. Det börjar vid branterna där jag förväxlar två liknande höjdpartier och viker av rakt söderut. Resten av den kontrollen är ett desperat sökande efter inläsningspunkter. Desto bättre går det på mitt andra varv. Jag tappar förvisso tid mellan K4 och K5 där jag orienterar bra men saknar den där vreden jag hade senast. Mellan K5 och K6 har jag däremot en mycket fin och kontrollerad rutt. Det eda som stör mig är att jag inte ens ostressad klarade av att ta rätt riktning ut från K5. Det finns ingen anledning att gå så långt norr om strecket, det var bara klantigt. Skärpning i utgången!

K6 - K8

8. Mikrovägval

Mellan K6 och K8 springer jag hyggligt både första och andra varvet, bortsett från att jag tog dem i fel ordning. Det skiljer inte mycket i tid mellan mina två rutter, men det är intressant att likheten inte beror på att jag springer i samm stråk i samma takt utan på att mikrovägvalen tar ut varandra. En liten påminnelse om vad OL-optimering kan göra för en. 

K8 - K9

9. Fler mikrovägval

Än en gång är det bara mikrovägval som skiljer första och andra varvet. I det här fallet är min individuella rutt index igen - från kontrollpunkt till kontrollpunkt springer jag 30-40s snabbare andra varvet.  Det beror allra mest på hur jag tacklar grönområdet efter halva sträckan. Andra varvet har jag lärt mig min läxa och håller en bättre riktning genom grönområdet. Kontrolltagningen blir 30s bättre, eftersom jag slipper den överkompensation jag gjorde första varvet när jag försökte hitta tillbaka från stenkullen. Så håll riktningen. 

Det finns också ett par mikrovägval i början där det var svårt att avgöra av bara kartan vad som skulle vara snabbast, men om jag ska vara ärlig så hade jag inte koll på mikrovägvalen utan siktade bara mot att nå dalen så fort som möjligt, helt i enlighet med slutsatsen från K2.

Första varvet var min ambition att springa österut längs gölen mot K10. Jag sprang istället rakt norrut och stannade ute på kalhygget för att ta mig en funderare. Resultatet av mina funderingar är den här analysen, ungefär. Man kan säga att jag gav upp. Vill man vara mer munter så kan man säga att jag avbröt ett negativt beteende och började träna in ett mer positivt istället. Det är ganska lätt att dra slutsatsen att det andra varvet var bättre än det första. Till K9 springer jag 2:10 andra varvet. Det beror inte på att jag springer snabbare eller på att jag optimerar vägvalen, men jag springer med ett "mindset" som är bättre lämpat för elit-OL. Lugnt, kontrollerat, planerande.

Hade det varit bättre att fortsätta i den situation jag hamnade i? Eller gjorde jag rätt som började om och förbättrade? Eftersom ändamålet med mina nattcuper är teknik, fart, och skogslöpning snarare än seger så verkar det okej att göra som jag gjorde idag. Jag fick trots allt en bra teknikanalys, och en godkänd mängd fart/skogslöpning. Men som Mr. Sager säger så kan det vara farligt att vänja in ett mönster där det är okej att bryta träningar och tävlingar. I längden lär det inte gynna min prestation.