Här följer lite innehåll som inte figurerat på den här bloggen tidigare: OL-analys.
För varje gång jag analyserar en OL-träning kommer jag att välja ut fyra-fem frågor att besvara. Med utgångspunkt i karta och gps-rutt samt de tankar som rörde sig i huvudet under loppet försöker jag sedan besvara dessa frågor efter bästa förmåga. Frågorna är utformade för att konkretisera vilka mentala, tekniska och fysiska färdigheter jag har, samt vilka jag behöver öva mer på för att få.
-När det gick riktigt bra, vad tänkte och kände jag då?
Jag är särskilt nöjd med sträckan mellan K3 och K5 samt K10 och K14. Båda dessa partier av banan sprang jag ensam i tät men höll ihop orienteringen på ett bra sätt. Jag minns att ut från K3 fokuserade jag mycket på att hitta de bästa stråken ut mot vägen. Därefter försökte jag göra upp en plan hela vägen fram. Planen löd ungefär riktning genom grönområdet, passera den avlånga åsen och detaljläs in till kontrollen. Jag minns tydligt att jag blev stressad när klungan valde ett stråk längre österut genom grönområdet, men jag kunde luta mig tillbaka mot min plan och genomförde sträckan lugnt. Jag hade full koll på stenar, gulingar och sänkor när vi närmade oss kontrollen och plockade K4 utan problem. K5 hade jag också en tydlig plan för kontrolltagningen och det var inga problem att ta täten över ängarna.
K7 är också intressant. Här gick klungan nedanför höjden medan jag valde att gå över toppen för en säkrare kontrolltagning. Till en början var jag väldigt osäker, men efter ett kort kartläsningsstopp på mitten av sträckan vid en säker inläsningspunkt så kunde jag fullfölja sträckan med självförtroende och höll jämna steg med klungan. Jag fick förvisso en liten självförtroendeboost av att Niklas B knuffade mig i ryggen och sa åt mig att fortsätta i samma riktning.
Sträckan K10-K14 började med en vägvalssträcka där jag tog initiativet efter att ha funderat lite över sträckan medan jag låg i rygg över ängen till K10. Jag hade inte lyckats avgöra vilket vägval som var snabbast, men jag kunde se att vänstervägvalet gav en riktigt skön kontrolltagning, och jag tänkte att det viktigaste var inte att ta det snabbaste vägvalet utan att bestämma sig och genomföra. Jag fick med mig Pontus och tillsammans spräckte vi fältet. Pontus stod sedan för en fin kontrolltagning vid K11. På väg till K12 stämde kartan halvbra, till min fördel. Kompassen och lite terrängkännedom gav mig självförtroende att springa rakt på, vilket gav mig ett litet försprång. Jag kände att Marcus började knappa in bakifrån men bestämde mig för att ta det lugnt och läsa av alla detaljer. Prickade K12. Till K13 fick jag en fin utgångsriktning och höll den sedan hela vägen förbi en liten höjd, stigen och branterna. Därefter klättrade jag bara upp mot toppen och såg till slut reflexstaven. Jag insåg att de andra plockade, men det är bara naturligt på svår nattorientering. Till K14 gjorde jag sedan en tempoväxling. På elljusspåret valde jag ett tempo på gränsen till mjölksyra så att de andra skulle tvingas slita hårt för att komma ikapp. Jag tvivlade lite på mitt vägval men försökte glömma tvivlet och fokusera på att avsluta sträckan så bra som möjligt. Växlade ner tempot, hittade höjden, stigarna, sankmarken, kontrollpunkten. Sedan kom jägarna naturligt ikapp.
De bästa sträckorna är de där jag har legat i tät men ändå känt ett lugn, fokuserat på planering, kartläsning och riktningsarbete utan att springa för långsamt. Jag gjorde också några riktigt bra sträckor i klungan, där jag hängde med på kartan utan att släppa klungan för mycket. I flera situationer har jag känt att täten dragit ifrån på vägar, men känt ett lugn i att jag kommer ikapp igen i skogen. Det är ju trots allt nattorientering. Lugnet är den känslan jag kommer att försöka hitta igen.
-När det gick lite sämre, vad tänkte och kände jag då?
Två av mina sämre sträckor är K3 och K6. Vid K2 var jag för första gången uppe i tät. Jag kände lite hets ut från kontrollen och hann inte riktigt läsa in vägvalen till K3. Jag drog då planlöst efter en lite klunga på ett riktigt märkligt vägval. Ute på den gula vändplanen väntade massor av folk, och jag insåg vilken miss vi hade gjort. Följde alla ryggar men upplevde ändå att jag höll koll på kartan. Inbillade mig att jag såg gulplätten och sankmarken som skulle leda till kontrollen, men där hade jag fel. Påverkades alltså av klungan så att jag läste in sådant som inte fanns. Jag var emellertid först med att inse parallelfelet och fick en liten lucka till K3 ändå.
Vid K5 hade jag legat nästan ensam i tät sedan K3. Där blev jag upphunnen och förbisprungen. Jag fokuserade mycket på kartläsning och riktning, men jag tror att jag ändå drogs med av klungan som låg ännu längre österut än vad jag gjorde.
Båda dessa misstag indikerar bristande självtillit och stress till följd av att klungan gått ikapp. Särskilt på nattorientering är det naturligt att klungan hinner ikapp, och när de gör så är det viktigt att jag försöker bibehålla den koncentration jag haft tidigare. Tänk kartläsning, tänk riktning, tänk split vision!
Vilka tekniska moment löste jag bäst?
Framför allt tempoväxlingen fungerade bra idag. Det var skönt att trycka på när det var väglöpning och sedan hitta tillbaka till ett lugnt och metodiskt kartarbete i skogen. Dessutom tycker jag att riktningsarbetet har fungerat ovanligt bra idag. Jag har fått mycket hjälp ut från kontrollerna, men även då jag har sprungit själv har det fungerat bra.
Vilka tekniska moment behöver jag öva på?
Min taktik när jag ska ta sluttningskontroller kan förbättras. K20 idag och en liknande kontroll för några veckor sedan. Jag springer på en stig och vet inte när jag ska väja ut i terrängen. Här är det nog viktigt att vara noggrannare med var jag kommer ut på stigen och avståndsbedömningen. Och som vanligt är det bra att träna in vidvinkelsynen vid vägval och träna på att planera nästa sträcka så tidigt som möjligt.
